Nils Gabriel Sefström

Nils Gabriel Sefström (1787-1845) var prästson från Hälsingland som valde att inte gå i fädrens och släktingars fotspår. Redan i trivialskolan i Hudiksvall och i gymnasiet i Härnösand var böcker i fysik och kemi hans käraste läsning. Som student i Uppsala 1807 läste han medicin, troligtvis i avsaknad av tekniska ämnen, som saknades vid svenska universitet på den tiden. Studierna finansierade han genom samtidig informatorsverksamhet i Stockholm. Här uppmärksammades han av Jöns Jacob Berzelius och blev dennes nära vän och medarbetare, Karriären blev lysande; med dr i Uppsala 1813, professor vid Falu Bergsskola 1820-38, ledamot av Kongl. Vetenskapsakademien (KVA), dess preses 1840-41. Största delen av sitt yrkesverksamma liv kom han att ägna bergshanteringen. Han blev alltså professor och föreståndare för Sveriges i egentlig mening första tekniska högskola, Fahlu Bergsskola 1820-38. Under ett kvartssekel var han redaktör för världens näst äldsta tekniska tidskrift, Jernkontorets Annaler. Han var en mångsidig man; hans lärargärning omfattade vid Fahlu Bergsskola både kemi/metallurgi (bl a upptäckte han ett nytt grundämne; vanadin) och mineralogi/gruvmätning. Under hans tid utexaminerades de första bergsingenjörerna i Sverige c:a 20 st vartannat år. I nekrologen över Sefström i KVA:s handlingar av 1845 läses: "Den Svenska Bergshandteringens förbindelse till Prof. Sefström består icke blott deri, att han danat de flesta af dem, som nu arbeta för dess förkofran; han har äfven sjelf gifvit den en ny riktning, nemligen den vetenskapliga, och sålunda i Sverige tändt en bergsmannafackla, som aldrig skall slockna."

Läs mera om bergsutbildningens start i boken "Fahlu Bergsskola 1819-1868" av Börje E. Bergsman i Dalarnas fornminnes och hembygdsförbunds skrifter nr 29 (1985).